Den dagen då jag var tvungen att lämna ifrån mig mitt hjärta, den dagen bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle sätta min fot i ett stall, eller sitta på en häst. Jag blev störd i huvudet av att behöva lämna bort Nems, att behöva skriva mitt namn som säljare och att behöva lämna honom hos någon annan var så himla mycket svårare än jag trodde. Jag tänkte att jag skulle vara riktigt ledsen, men jag blev helt väck i huvudet. Min bästa vän, min häst, min kompis, mitt allt. Aldrig mer.

 

Men jag insåg att jag kunde inte ha något liv utan hästar, de gick inte. Något va jag ju tvungen att göra, kunde ju inte sitta hemma dagarna i ände. Att springa på en plan och sparka boll som jag trodde jag skulle få börja med ist för ridningen, de insåg jag ganska snart att de skulle inte kunna gå. Hur kul är de liksom? Jag började iaf kolla på annonser igen, och sakta men säkert börja vi även ringa på några hästar. Vi va och provred unghästar mellan 2.5 och 5 år, men ingen föll mig i smaken. Jag började då igen inse att jag aldrig kommer hitta en Nemo igen, och jag kan ju säga de att de blev ju inte lättare att leta ny häst när jag hela tiden tänkte på de... Men, en dag efter att vi varit iväg och tävlat (red en häst för en familj från Sthlm) så åkte vi till Ljungskile för att kolla på ett 8 årigt, speciellt sto. Och idag är hon min, min fina Heaven Hill.