Precis som Linnea, så saknar jag min ponny något groteskt. Han var verkligen allt för mig, och när han flyttade från oss så brast hela mitt liv i tusen bitar. Jag har knappt nu accepterat att han inte längre är min, och det är snart ett år sedan vi satt där och skrev kontrakt, vände ryggen mot Nemo och hörde honom gnägga en sista gnägg i min ägo innan vi åkte hem tomhänta. Det var det jobbigaste beslutet i mitt liv, men det var välbehövligt. Vi hade lärt oss allt vi kan tillsammans, kvalat till eliten osv osv. 7 år fick vi tillsammans iaf, mycket blod svett och tårar vart det genom vår resa. Men det resulterade i att vi litade på varandra till 110% och han gjorde verkligen allt för mig, vilken häst! Han är speciell, och kommer alltid äga den största platsen i mitt hjärta.