Om det är något som fattas i mitt liv så är det Challe.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Alla mina tankar går åt till honom dagligen.

Jag vet inte om det är jobbigt eller om det är en lättnad att vakna och åka till stallet. 

Men jag tror mer på lättnad. 

I måndags när jag skulle mocka var jag riktigt nära på att gå in i Challes gamla box, av ren vana.

Jag saknar honom så otroligt mycket. Både jag och mamma har verkligen fått tänka om nu när vi har en sprallig, överglad 5åring att handskas med varje dag. Istället för en otroligt lugn, dämpad och avslappnad 11-årig D-ponny. 

Challe gjorde aldrig en fluga förnär. Jag hade alltid boxdörren öppen och han stod alltid kvar. Nu måste jag tänka om. Jag kan inte göra så som jag gjorde med min älskade ponny. MEN, detta är ett framtida mål som jag har med Diamant. 

Som jag redan nämnt så har jag ett riktigt stort jobb att göra med denna fina storhäst. Och jag kan bara erkänna att det är kul. Jag undrar vart vi ligger om 1 år. Om 3 år, eller om jag ens har kvar honom om 6 år?

Jag älskar att utbilda hästar, jag utbilade min första Cponny när jag var 11 år gammal. 

 

Men som sagt, jag saknar min bästa vän. Han som jag har gjort allt med.

Han som jag utbilade upp till MSV hoppning. Han som jag kunde gå och krama om i hagen och fälla några tårar. Han som jag kunde galoppera med på vägen utan att behöva hålla i tyglarna. Han som jag litade på så mycket att han fick få själv till och från hagen. Han som var min Shafts Del Boy ♥