Jag tillbringade min fredageftermiddag med Elof på Stärken (skolstallet) för det var en "Pay not but Ride" (som vår kära mentor har döp de till!). Tanken var att jag skulle hoppa Mattis 70-80cm, 80-80cm eller 80-90cm, men det blev 80-80cm ;) Min häst var mer taggad och peppad på att hoppa än vad jag var...  Jag vet inte om ni har märkt det med jag är ingen hoppmänniska...

 

Saksam.. Vi skrittade fram på körplanen där det blåste, snöade och var allmänt hemskt. Vinden låg i vågrätt och mina fötter var borta sedan länge... Han skötte sig hyfsat och ställde sig bara några gånger. Väl inne i ridhuset så red vi fram i grupper om 4, och när man rider fram Mattis med andra hästar är det som att spela rysk roulette med sig själv. Självmord typ. Han välte nästan över en gång... Då tyckte jag synd om Lisa (mentor) som såg ut som hon sett ett spöke. Stackarn...

 

 Första rundan gick han felfritt. Hurra. Jippie. Jubel. Applåder. Vi kan ju säga såhär... Jag hade varit gladare om jag satt en öppna längst långsidan. Hoppning är tråkigt. Andra rundan så la han in ett pyttelitet galoppsprång innan ett räcke så vi fick en rivning, 4 fel.