.. hur jävla jobbigt de är att leva utan denna individ. Han var verkligen en familje medlem, och de är först nu, snart ett år sedan, som jag börjar acceptera och inse att han är faktiskt inte min längre. Det är inte de att jag inte vet hur han har det, för jag har bra kontakt med nya ägarna och medryttaren. Utan de är att jag vet att han kommer inte stå nere i hage och vänta på mig, han står inte där och skakar när de är 15 grader varmt och de kommer en ynka regndroppe på honom, han gnäggar inte när jag kommer in i stallet, han är inte där. Känslan är olidlig, men en dag vännen, då kommer du stå här hemma igen, jag lovar dig. <3